Kvinnliga akademikers förening 100 år - 
utställning på Universitetsbiblioteket i Lund 8 mars - 22 maj 2004

Kristina Hallinds text Lärda kvinnor i Lund är hämtad ur boken "Förbjuden frukt på kunskapens träd. Kvinnliga akademiker under 100 år" utgiven av Atlantis bokförlag 2004

Lärda kvinnor i Lund
Kristina Hallind

 

Skånekretsen av ABKF konstituerar sig

Söndagen den 18 mars 1934 konstituerade sig Skånekretsen av Akademiskt bildade kvinnors förening (ABKF). Det maskinskrivna protokollet är knapphändigt och saknar såväl uppgift om lokal som deltagarförteckning. Av annonser i dagstidningarna framgår dock att mötet ägde rum kl 18 i Lilla salen på Akademiska föreningen, vanligen kallad AF, dvs Studentkårens anrika röda tegelborg i hjärtat av Lund, granne med Universitetshuset och endast skild från Domkyrkan av den dunge lummiga träd som bär namnet Lundagård.
     Lunds Dagblad hade dagen före mötet ett långt reportage om bakgrunden till kretsbildningen, grundat på en intervju med initiativtagaren docenten Asta Kihlbom. Här framgår att man genom ett idogt uppspårande av adress och namn kunnat skicka personliga inbjudningskort till omkring 400 kvinnor runt om i Skåne som avlagt akademisk examen, ty föreningen ”får ju närmast betraktas som en akademisk fackförening, och det blir särskilt då frågor, som röra arbetsmarknaden, som komma att stå i förgrunden”. 
     Orden om ”arbetsmarknad” och ”akademisk fackförening” kräver en snabb resumé. När kvinnor vid 1800-talets slut började avlägga studentexamen och fortsätta läsa vid universiteten, blev de utbildningsmässigt jämställda med t.ex. de män som blev adjunkter och lektorer vid de statliga, högre allmänna läroverken. Kring sekelskiftet tillsattes en kommitté för att avge ett betänkande inför en ny läroverksstadga. Här framhöll man att kvinnor inte skulle få inneha adjunkts- och lektorstjänster vid de statliga läroverken. Däremot kunde kvinnliga filosofie kandidater, magistrar, licentiater och doktorer få undervisa vid samskolor och privata skolor, men i så fall för samma låga lön som en seminarieutbildad lärarinna utan studentexamen hade, d.v.s. en lön som var ungefär hälften mot vad en man med akademisk utbildning vid samma skola fick. Kvinnlig sökande till tjänst måste också vara ogift. Det var för att protestera mot dessa orättvisor som Akademiskt bildade kvinnors förening organiserades 1904 i Stockholm. Genom segt och envist arbete lyckades man steg för steg förbättra de universitetsutbildade kvinnornas ställning, men 1934 återstod fortfarande missförhållanden i lönesystemet och begränsningar i fråga om befattningar. Det gällde att hålla ihop för dem som tagit akademiska examina.
     Trots avsaknaden av deltagarförteckning i Skånekretsens protokoll från den 18 mars, vidgas horisonten av de namn som trots allt nämns. Mötet öppnades av huvudföreningens från Stockholm nedresta vice ordförande, docenten i nationalekonomi Karin Kock, sedermera Sveriges första kvinnliga statsråd. De närvarande beslöt att bilda en sydsvensk krets av föreningen och därefter förrättades val. Till ordförande utsågs docent Asta Kihlbom, Lund, till vice ordförande MD Marta P:son Henning från Helsingborg och till sekreterare och kassaförvaltare FK Ester Ekedahl-Lundberg, Lund, samt som klubbmästare FK Gertrud Serner, också från Lund. I samband med val till en ytterligare styrelsepost, ”utan funktion”, nämns åtskilliga namn: JK Gullan Hjelm-Elovson, FK Anna Munck-Falk, FK Clara Lundh, doktor Ruth Johansson, FM Sigrid Löfstedt, doktor Greta Muhl och FM Brita Boström. Mot slutet av sammanträdet ställde FK Torborg Petrén en fråga om kretsens ekonomiska förhållande till huvudföreningen.
     Det konstituerande mötet avslutades med att Karin Kock höll ett föredrag över ämnet ”Kvinnorna och tiden”, som refererades i Lunds Dagblad. Docent Kock betonade bland annat att kvinnoföreningarna, trots vad många menade, ännu inte spelat ut sin roll. Att ha rätt till anställning betydde inte nödvändigtvis rätt till goda anställningar för de kvinnliga akademikerna, och den gifta kvinnans rätt till arbete var ifrågasatt. Kvinnornas ansvar var nu också större än tidigare, eftersom reaktionära stämningar bredde ut sig.
     Nästa kretsmöte, det första ordinarie, hölls den 24 november, då fru Cand.Polit. Gloerfelt-Tarp talade över det aktuella ämnet ”Kvinnan i tredje riket”. Nästa möte den 27 mars 1935 i Helsingborg blev samtidigt kretsens första årsmöte.  Man framhöll då, gissningsvis med en lätt förorättad ton, att ansökningar till stipendier borde remitteras från styrelsen i Stockholm till kretsarna för yttrande.  Det avslutande föredraget vid detta tillfälle hölls av Skånekretsens vice ordförande Marta P:son Henning, som talade om dietikens utveckling. I maj gjorde man slutligen ett besök hos systerföreningen Kvindelige Akademikere i Köpenhamn, som för övrigt också fanns representerad vid det konstituerande mötet med supé på Akademiska föreningen. 

*

Vilka var då dessa kvinnor och varför hade de, liksom medlemmarna i Göteborgstrakten, nu valt att bilda en lokal avdelning av ABKF, i stället för att som tidigare vara personligen anslutna direkt till den riksomfattande föreningen?
     Tre av de närvarande vid det konstituerande mötet i Lund 1934 har jag själv haft privilegiet att träffa vid Skånekretsens möten under 1980-talet, nämligen professorn i engelska Asta Kihlbom (1892-1984), FM Anna Munck-Falk (1901-2001, gift Falk 1931) och FK Clara Lundh (1887-1985). Jag har också minnen av Kerstin Berggren Axberger (1911-1990), som bör ha varit närvarande vid mötet, samt av FD Greta Wieselgren (1901-1998, Greta Håkansson före 1928) som dock förmodligen inte deltog vid konstitueringen eftersom hon då uppehöll ett universitetslektorat i Dorpat. Som historiker kom Greta Wieselgren att göra en viktig insats 1969, när hon med sin bok ”Den höga tröskeln” dokumenterade ABKFs kamp för de universitetsutbildade kvinnornas rätt till statliga befattningar.
    Flera av de nu nämnda kvinnorna är, som kommer att framgå av det följande, kända namn i Skånekretsens historia, men adjunkt Clara Lundh, som gick med i ABKF redan 1917, och hennes fem systrar har inte på samma sätt kommit att stå i strålkastarljuset. Detta trots att de utgör ett unikt exempel på att även en så stor krets av systrar tidigt kunde och ville få - och fick - akademisk utbildning, låt vara att den syster som utbildade sig till sjukgymnast vid det nystartade Sydsvenska gymnastikinstitutet i Lund inte kunde kalla sig akademiker i egentlig mening. Kanske kan några av systrarnas tillbakadragna livsstil förklaras av deras anknytning till kväkarrörelsen. Av de sex flickorna Lundh, Nanna, Clara, Hulda, Frida, Thekla och Asta, blev en författarinna, tre lärare, en sjukgymnast och en läkare. Systrarna Lundh ”kom att leva i och vara med om att forma ett sekel av utveckling - de levde 1900-talets svenska kvinnohistoria”, heter det i en minnesteckning.
    Konturerna av ytterligare några av de kvinnor som döljer sig bakom namnen i protokollet vid Skånekretsens konstituering 1934 har dragits upp av Kerstin Berggren Axberger. Så var t.ex. Gullan Hjelm advokat i Lund och MD Greta Muhl överläkare vid Flensburgska barnsjukhuset i Malmö. Marta Persson Henning var öronspecialist i Helsingborg och MD Ruth Johansson hade blivit den första kvinnliga underläkaren vid Lunds lasarett. Gertrud Serner blev FL 1935 och fick tjänst på Nationalmuseum. Det kan inom parentes nämnas att hon 1933 hade medverkade i en uppsättning i Stora salen på AF av Aristofanes freds- och kvinnopjäs Lysistrate i Hjalmar Gullbergs och Ivar Harries färska tolkning.
     Frågan om behovet av kretsar är lätt att besvara. Antalet kvinnliga akademiker hade vuxit, liksom studentantalet i dess helhet. Hösten 1934, då Skånekretsen av ABKF bildades, fanns till exempel 2.531 studenter inskrivna i Lund, varav 437 kvinnliga. Dessutom bör det alltså ha funnits omkring 400 kvinnor i södra Sverige som redan avlagt examen. ABKFs årsberättelse för 1934 meddelar att Skånekretsen trots sin korta tillvaro vid verksamhetsårets slut redan räknade närmare 100 medlemmar. Uppropets 400 utskick hade alltså givit utdelning. Ett nätverk för umgänge och intressegemenskap mellan kvinnliga akademiker i Sydsverige var efterlängtat.
    De geografiska förhållandena spelade naturligtvis in. Skåne låg, som alltid, för långt från Stockholm, om än nära Köpenhamn. I ABKFs årsberättelse för 1934 motiveras uppdelningen på kretsar just med ”att medlemmar som bo långt från Stockholm och därför aldrig eller blott undantagsvis kunna bevista sammanträdena, skulle få större utbyte av att tillhöra föreningen”. Styrelsen i Stockholm hade också  året innan beslutat om anslag för kretsbildningen.
     Visserligen ingick filosofie licentiaten Hilma Borelius från Lund i ABKFs första styrelsegrupp redan 1904. Men så vitt jag kunnat konstatera hade därefter inte någon medlem från Skåne varit medlem av föreningens styrelse. Det närmaste man kommit geografisk spridning var i den våren 1928 inrättade kommittén för skolfrågor, där FK Hulda Lundh från Ystad ingick, tillsammans med bl.a. FD Greta Hedin från Göteborg. Inom ABKF genomfördes emellertid 1941 en stadgeändring, så att även en Stockholmskrets bildades. ABKFs styrelse fick nu namnet Centralstyrelsen och var sammansatt av representanter från alla kretsar. Och nu möter vi namn från Sydsverige. Som den första ordföranden i ABKFs Centralstyrelse finner vi inte oväntat docent Asta Kihlbom (åren 1942-1948). Därefter har ytterligare tre riksordförande hämtats från Skåne, nämligen FD Monica Rydbeck (1950-53), FM Thyra Norén (1971-77) samt FD Kristina Hallind (1983-87).

   

ABKF och Lunds kvinnliga studentförening

Som bakgrund till ABKFs kretsbildning i Sydsverige är det viktigt att säga några ord om Lunds första studentskor samt presentera en annan, äldre och delvis parallell förening i Lund, nämligen den hösten 1900 stiftade Lunds kvinnliga studentförening (LKS). Denna förening skulle komma att bli en viktig rekryteringsbas för ABKF och Skånekretsen, och det var förmodligen många före detta medlemmar av LKS som hörsammade Asta Kihlboms upprop 1934.
    Lunds första kvinnliga student och därefter Sveriges andra kvinnliga läkare var Hedda Andersson (1861-1950), för övrigt ihågkommen med en minnestavla av Lunds kommun vid bostaden på Karl XI-gatan. Hon skrevs in höstterminen 1880, avlade medicine kandidatexamen år 1887 samt medicine licentiatexamen 1892. Under en period arbetade hon i Stockholm och umgicks då med Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga läkare och ABKFs andra ordförande i ordningen. Att Hedda Andersson så tidigt studerade medicin är ingen tillfällighet. De medicinska fakulteterna reagerade bara förstrött när kvinnorna började dyka upp i föreläsningssalarna och satte aldrig upp samma indignerade motstånd som övriga fakulteter.
     Synen på kvinnans rätt till akademiska studier hade också varit ganska liberal när frågan först väcktes i riksdagen 1865. Frågan skickades på remiss, och i Lund ingick t.ex. professor Johan Jacob Borelius, Hilma Borelius fader, i en tremannakommitté vid filosofiska fakulteten som redan 1867 ställde sig positiv till denna möjlighet. På motargumentet att kvinnor kunde bli farliga konkurrenter till männen lär han ha svarat att han inte betvivlade ”det starkare könets förmåga att göra sin överlägsenhet gällande”. Detta förmodligen skämtsamma uttalande visade sig tyvärr bli profetiskt.
    Men etikettsfrågorna kunde ibland ställa till problem även för medicinarna. Skulle en kvinnlig student bära sommarhatt eller fick hon använda vit studentmössa? Man tycker sig fortfarande ana ett eko av Sara Widebecks dilemma när det gällde huvudbonad i Almqvists Det går an från 1825. Kunde en studentska bli tenterad av en manlig professor mellan fyra ögon? Var det lämpligt att hon bevistade studentkårens eller studentnationernas fester och möten? Inställningen hade faktiskt inte ändrats särskilt mycket sedan Anna-Maria Lenngrens ironiska men kloka ord från slutet av 1700-talet om vikten av den lärda kvinnans diskreta framtoning. Men så småningom skulle tiderna förändras och studentskorna med dem.
     Hösten 1900, när Lunds kvinnliga studentförening bildades, var 661 studenter inskrivna vid Lunds Universitet och antalet studentskor hade stigit till 14.  Den strama och litet försiktiga Hilma Borelius, initiativtagaren till LKS, var en av dessa fjorton och hade som något äldre redan tagit kandidatexamen. Hilma Borelius har vid olika tillfällen givit nästan kusliga skildringar av det utanförskap hon kände som kvinnlig student. Nu upplevde hon att denna tillströmning av kvinnliga studenter medförde en varmare anda av kamratskap och trivsel vid universitetet. Man räknade också med att antalet studentskor skulle fortsätta öka i och med att ett gymnasium för flickor hade startats även i södra Sverige, nämligen Tekla Åbergs högre allmänna läroverk för flickor i Malmö, som detta år utexaminerade sin första kull studentskor.  En ny epok hade börjat i södra Sverige.
     LKS hade vid starten 1900 närmast karaktären av diskussionsklubb och en samlingspunkt för kamratstöd. De fyra styrelseposterna bekläddes av FK Hilma Borelius, Louise Petrén, Hildur Sandberg och Torborg Sylwan. FK Louise Petrén och FS Torborg Sylwan möter vi redan 1903, tillsammans med FL Hilma Borelius, som tre av de närmare hundra undertecknarna av den petition i läroverksfrågan vars misslyckande ledde till bildandet av ABKF. Louise Petrén och Torborg Sylwan skulle för övrigt komma att bli svägerskor, när Torborg gifte sig med Gustaf, en av Louise Petréns talrika och akademiskt framgångsrika bröder. Någon ekonomi tycks denna lilla krets ännu inte ha haft, posten som kassaförvaltare saknas nämligen, även om kassabok fördes. I denna finns hösten 1900 tolv namn antecknade med en handstil som bör vara Hildur Sandbergs.
     Åtminstone två av dessa kvinnor är legendomspunna. Hilma Borelius (1869-1932) var alltså dotter till professorn i filosofi, Johan Jacob Borelius. Hon disputerade 1909 som första kvinna vid Lunds universitet, på en psykologiskt orienterad avhandling om Erik Gustaf Geijers senare författarskap, och blev docent.Det kan nämnas att fadern under sin uppsalatid bevistat just Geijers föreläsningar. Hon avled i förtid 1932, två år innan Skånekretsen bildades. Dessförinnan hade hon emellertid varit en viktig drivande - och skrivande - kraft inom ABKF, med sitt debattforum huvudsakligen förlagt till Hertha, och på hemmaplan till Lunds Dagblad.Fram till sin död var Hilma Borelius en viktig förebild för de kvinnliga studenterna och en uppskattad hedersgäst i olika kvinnosammanslutningar. Hon stod också i brevkontakt med kvinnoförkämpen Lydia Wahlström, som disputerat redan 1900 i Uppsala och var en av initiativtagarna till ABKF 1904.
     Den idealistiska och orädda medicinaren Hildur Sandberg (1881- 1904) med sin svallande lejonman till hår, sitt dramatiska liv och sin plötsliga, oförklarade död har inspirerat flera författare. Hon var radikal och anammade t.ex. oförskräckt Ellen Keys och paret Bugge-Wicksells utmanande tankar om äktenskap utan vigsel. Anna Bugge fanns dessutom som levande förebild på nära håll i Lund och valdes in som hedersledamot av LKS. Hon och familjen hade en villa på Linero, strax utanför Lund, där för övrigt Karin Kock, som vi inledningsvis mötte, bodde under delar av sin studietid.
     Louise Petrén (1880 -1977), senare gift med professor Ernest Overton, var liksom kamraten Hildur Sandberg radikal och blev på samma sätt som Hilma Borelius en galjonsfigur i de första studentskornas tillvaro.  År 1905 var hon med om att starta en kulturell institution inom Lunds studentkår, nämligen de nationsövergripande studentaftnarna i Stora salen på Akademiska föreningen, dit intressanta personer inbjöds, och fortfarande inbjuds, för att informera och debattera. Tillsammans med bl.a. Torgny Segerstedt och Fredrik Böök rodde Louise Petrén de första arrangemangen i land.  Hon satt också med i Akademiska föreningens överstyrelse som deputerad för Lunds nation, en ovanlig utmärkelse för en kvinna vid denna tid. Louise Petrén disputerade för doktorsgraden 1911 på en utveckling av en ekvation för fysikaliska fenomen. Hon var den första kvinna i Sverige som blev doktor i matematik, och det skulle dröja nästan ett halvsekel innan nästa kvinna skrev en avhandling i detta ämne. Det berättas dock i släkten att hon som kvinna inte kunde sitta med vid den obligatoriska doktorsmiddagen efter sin egen disputation. Den typen av akademiska tillställningar var bara för män.
    Någon tjänst vid universitetet fick Louise Petrén emellertid inte, utan gifte sig och undervisade sedan som timlärare i matematik vid fröken Elisabet Lindebergs flickskola vid Clemenstorget i Lund. År 1908 hade skolan nämligen blivit ett fullständigt läroverk för flickor och 1912 fick man rätt att anställa studentexamen. Till Lindebergska skolans nya, magnifika byggnad med fresker av berömda kvinnor, invigd 1916, kom nu också flickor från andra håll för att börja i studentklass. Så gjorde t.ex. Greta Håkansson från Karlskrona 1918, mitt under spanska sjukans härjningar. Två år senare erövrade hon den vita mössan och skrevs in vid universitetet, där hon 1925 blev FM och 1939 FL samt 1949 FD på en avhandling i historia om Sten Sture d.y. och Gustav Trolle, samtidigt som hon var mycket aktiv i olika studentsammanhang.
     Hilma Borelius har på tal om de kvinnliga studenterna strax efter sekelskiftet noterat att många av dem, liksom hon själv, kom från professorshem, men hon nämner att även flickor från skånska högreståndskretsar nu börjat visa sig vid universitetet. Universitetsstudier hade alltså fått godkänd status även för mera kräsna familjer och kvinnliga studenter var inte längre att betrakta som excentriska särlingar.  Man kan dock konstatera att flera av de kvinnor vi här nu har nämnt varken hade professorer eller grevar i släkten. Hedda Andersson härstammade till exempel på mödernet från sju generationer ”läkekvinnor” när hon av sin mor och mormor uppmuntrades att fullfölja traditionen inom den medicinska fakulteten. Louise Petrén var prästdotter och hennes farfar mjölnare. De sex systrarna Lundh kom från ett lärarhem i Bunkeflo, och Hildur Sandberg var guldsmedsdotter från Ängelholm. Deras självständighet och målmedvetenhet förenade dem långt mera än klasstillhörighet.
     Den oförtröttliga Asta Kihlbom, som vi redan mött som initiativtagare till Skånekretsen av ABKF, finner man för första gången i styrelsen för LKS höstterminen 1912 och då som sekreterare. Hon hade kommit till Lund föregående år efter att ha tagit studenten i Göteborg och skulle bli färdig med sin FK 1916. Hon disputerade därefter 1926 på en avhandling med titeln ”A Contribution to the Study of Fifteenth Century English” samt blev docent i Uppsala. Asta Kihlbom kom tillbaka till engelska institutionen i Lund 1930 och vistades huvudsakligen där fram till 1949, då hon blev professor i Oslo och sedan Bergen. Effektivitet, arbetskapacitet och kunnighet är ord som applicerats på henne, och hon har beskrivits som otroligt effektiv, utan att någonsin bli märkbart trött. Det verkar vara mera än en artistisk detalj, när hon på det dubbelsidiga porträtt som LKS lät Carin Tham måla av henne 1937 ser ut att ha en fartvind blåsande i sin korta frisyr. Efter pensioneringen 1959 återvände Asta Kihlbom till Lund och fortsatte sitt arbete för kvinnosaken. Hon gifte sig visserligen, men blev aldrig känd annat än under sitt flicknamn. Asta Kihlbom var och är ett begrepp i Lund. En av de få gånger man möter hennes dubbelnamn är i Svensk uppslagsbok, i och för sig inte illa, eftersom de flesta här nämnda kvinnor helt saknas, även om deras män eller bröder begåvats med särskilda uppslagsord, vilket t.ex. drabbat Louise Petrén.
     Hösten 1925 firade LKS sitt kvartssekel som förening under ledning av den energiska och humoristiska Greta Håkansson, som dock ironiskt nog måste avvika från förberedelserna för att tjäna extra slantar som handarbetslärare i Värnamo. Hilma Borelius konstaterar också i jubileumsskriften att studentlivet mist mycket av sin tidigare glans på grund av konkurrensbrådska och ekonomiskt tryck. Trots detta är vittnesbörden många om hur roligt studentskorna hade vid denna tid och hur starkt kamratstödet var.
     Greta Håkansson hade 1924 tagit över ordförandeskapet I LKS från den långa, glada och spirituella Anna Munck, som hade sin kårkarriär att tänka på. Hennes kandidatur till posten som vice ordförande i studentkåren stöddes vältaligt av Kvinnliga studentföreningens sittande ordförande FK Brita Boström i deputeradeförsamlingen och 1927 blev Anna Munck den första kvinnan i Lunds studentkårs presidium. Studentkårens tidning Lundagård, som började utkomma 1920, hedrade och häcklade regelbundet framstående medlemmar i studentlivet genom de anonyma Q-verserna, åtföljda av träffsäkra karikatyrer. Denna heder vederfors t.ex. Greta Håkansson 1925, Anna Munck 1927 och Asta Kihlbom 1937.
     Till fotfolket under firandet 1925 hörde också en pålitlig kraft, föreningens sexmästare Aina Andersson från Pålsjö, som läste matematik och sällskapade med en annan matematikstuderande, Tage Erlander, som året därpå skulle bli kurator för Värmlands nation och längre fram Sveriges statsminister.
     Hösten 1934, det år Skånekretsen startade, finner man följande namn i styrelsen för Lunds kvinnliga studentförening: FM Kerstin Berggren ordförande, Karin Hagnell kassör, FM Maja Sahlin sekreterare och Birgit Hirschlaff sexmästare. Något år därefter blev Britt Nyman sexmästare, senare mera känd som psalmförfattaren Britt G Hallqvist. Karin Hagnell återfinns 1937 i första kullen hyresgäster vid Lunds Studentskegård, en nyinvigd bostadsstiftelse för studentskor, liksom hennes syster FL Eva Hagnell, som blev Studentskegårdens första edil, d.v.s. husförman, innan hon 1938 lämnade posten för att slutföra sin doktorsavhandling, gifta sig Gerle och bli förste bibliotekarie vid Lunds universitetsbibliotek. Maja Sahlin, som tagit studenten i Malmö, blev språklärare och gifte sig Abdon. Under hennes tid i LKS deltog fortfarande Hilma Borelius och Hedda Andersson i föreningens möten, har hon berättat. Mest känd blev Maja Sahlin för sin artikel i Lundagård 1935 om de manliga studenternas ovanor. Svar på tal fick hon bland annat i en visa under nästa spex i Stora salen på AF. Birgit Hirschlaff blev läkare, gifte sig Lindgren och flyttade till Stockholm.
     Dessa och många andra medlemmar av LKS var förmodligen redan, eller skulle snart bli, medlemmar av ABKF. Ordföranden Kerstin Berggren Axberger har mycket riktigt berättat att hon som nybliven filosofie magister besökte ABKFs möten i Lund tillsammans med sin mor Edith Lindelöf, som blev medicine kandidat redan 1909, men fick avstå från den forskarkarriär hon önskat när hon gifte sig. Kerstin Berggren ingick i den byggnadskommitté som arbetade med Lunds studentskegård och deltog 1934 i Sveriges första studentriksdag i Stockholm. Hon blev 1939 anställd vid Radiotjänst som den första kvinnliga radioreportern och flyttade till Stockholm. Som medlem av ABKFs styrelse och Coordinator for International Relations var hon i många år en viktig tillgång för föreningen.
     År 1939 var juristen Barbro Hagen (1914 - 1987), dotter till Frida Billing, ordförande i LKS. Även hon kom att bli en mycket uppskattad medlem av KAFs styrelse, då under namnet Barbro Johansson. Hon tjänstgjorde vid Riksdagens förvaltningskontor i Stockholm och handhade under ett decennium KAFs stipendiestiftelser Karolina Widerströms studie- och stipendiefond samt Solbackastiftelsen.
     Vårterminen 1948 är LKS försvunnen ur studentkatalogen. Hösten 1947 när LKS upphörde att existera, var antalet studentskor 695 av en kår på 2.664 studenter. Trots detta gick det tydligen inte längre att motivera en studentförening byggd på genustillhörighet. Man hade inom LKS diskuterat ett uppgående i ABKF, men beslöt i stället att upplösa föreningen. Den näst sista ordföranden i LKS var historikern Birgitta Odén, senare medlem av KAF och 1965 den första kvinnliga professorn under Lunds universitets trehundraåriga historia. Birgitta Odén anger att skälet till nedläggningen av LKS var att kvinnorna nu betraktades som accepterade vid universiteten. Disputationsfrekvensen hade ökat kring andra världskriget och ovanan vid kvinnliga chefstjänstemän minskade. Kvinnofrågan blev inaktuell. 
    Förutom det relativt stora antalet studentskor i Lund kan det ha varit den delvis uppnådda jämställdheten som påverkade beslutet att lägga ner Lunds kvinnliga studentförening.  En delseger för de kvinnliga akademikerna hade vunnits genom behörighetslagen 1923, som fullbordades med behörighetslagens upphörande 1949, när alla inskränkningar i anställningsvillkoren för offentliga tjänster avskaffades, utom när det gällde kyrkan.  De kvinnliga studenterna ansåg tiden mogen att föra sin talan i samma traditionella studentsammanslutningar som de manliga och ingen särbehandling behövdes. Pionjärtiden var över, kjolarna hade sedan länge varit korta och tiderna moderna. Men Skånekretsen av ABKF såg ingen anledning att ge upp. Den var en sammanslutning för färdigutbildade kvinnor, som försökte finna fotfäste på arbetsmarknaden. Liksom i slutet av 1800-talet var det i grund och botten inte så mycket rätten till studier som var problemet. Svårigheterna kom sedan, när studierna skulle omsättas i ett yrke.

 

Lunds studentskegård

Samtidigt med bildandet av Skånekretsen av ABKF pågick under 1930-talet ett energiskt arbete, lett av Asta Kihlbom, i en sak som låg de kvinnliga studenterna varmt om hjärtat, nämligen den redan berörda bostadsstiftelsen för enbart studentskor, Lunds studentskegård (LSG). Mindre bemedlade kvinnliga studenter skulle räddas från inackorderingseländet eller de hälsovådliga rummen i de fuktiga och dragiga studentkasernerna och dessutom få en respektabel mötesplats. Inga medel eller mödor sparades. Den påkostade och gedigna byggnaden stod färdig hösten 1937 i sin stora trädgård, granne med Lindebergska skolan, Ribbingska sjukhemmet och Quennerstedtska villan, vars parkliknande tomt ursprungligen omfattat nästan hela kvarteret, men bit för bit skänkts bort av professor Quennerstedt och hans hustru Lilly till behjärtansvärda institutioner.
     Huset, ritat av Salomon-Sörensen, omfattade 38 studentrum, edil- och vaktmästarbostad, salong, bibliotek och ekonomiutrymmen. Inredningen hade skapats av arkitekten Ingeborg Wærn-Bugge, som vid denna tid också var ledamot av ABKFs styrelse, med möbler från Carl Malmsten och mattor från Märta Måås, för att bara ge några exempel. Man hade till och med lyckats få ner kronprinsessan Louise från Sofiero till invigningen den 29 september.  Studentskegården kan på sätt och vis ses som ett äreminne över de första decenniernas självmedvetna och förhoppningsfulla kvinnor.
     En fråga som diskuterades hett inom byggnadskommittén för Studentskegården var frågan om kök eller inte kök för självhushåll. Somliga ansåg att kök skulle vara ett svek mot kvinnosaken. Manliga studenter lagade inte mat och kvinnliga akademiker skulle, ansåg man trosvisst, få samma välbetalda och statusfyllda tjänster i samhället som de manliga och liksom dessa slippa att befatta sig med hushållsarbete. Kvinnor kunde visserligen inte hålla sig med hemmafru, men man skulle i varje fall kunna anställa jungfrur eller hembiträden. Varför skulle studierna då kompliceras av okvalificerat hushållsarbete, när man liksom de manliga studenterna kunde äta ute? 
     I denna fråga var den andra falangen lika blåögd – motsättningarna handlade om det akut ekonomiska. Under själva studietiden, som många finansierade med dyra lån från banker eller släktingar, gällde det att hålla skuldsättningen nere. Alla var ju inte professorsdöttrar från Lund och kunde bo kvar hemma under studierna. Greta Wieselgren har t.ex. givit en tragikomisk skildring av hur hon undvek grusgångarna i Lundagård för att inte i onödan slita på skosulorna. Det var alltså viktigt att leva så ytterligt sparsamt som möjligt, och självhushåll kunde underlätta detta. Köksfalangen vann. Asta Kihlboms mycket liberala inställning till manliga besök, naturligtvis så länge de inte störde studierna, kom dock att i någon mån urholka denna goda tanke. Köken besöktes ofta av manliga matfriare, som, får man hoppas, dessutom fick en grundkurs i matlagning och disk, något som kunde behövas längre fram, när tiderna oväntat förändrades.
     I styrelsen för Lunds studentskegård ingick naturligtvis Asta Kihlbom, och ordföranden i Lunds kvinnliga studentförening stadgas som självskriven ledamot. I salongen på Studentskegården kom sedan en rad möten för Skånekretsen av ABKF att hållas, särskilt naturligtvis då Asta Kihlbom och Greta Wieselgren var kretsordförande

 

Skånekretsen går vidare

Den första ordföranden i den nybildade Skånekretsen var alltså Asta Kihlbom (1934-1946).  De två nästa var Monica Rydbeck (1946-1947) och Greta Wieselgren (1947-1953). Monica Rydbeck hade följt i sin faders fotspår och 1936 disputerat i konsthistoria på den fortfarande klassiska avhandlingen ”Skånes stenmästare före 1200”, innan hon gick vidare till Statens historiska museum och ABKFs styrelse i Stockholm.
     Just 1934, i kristidens och arbetslöshetens skugga, var som redan nämnts ett speciellt arbetsmarknadsproblem aktuellt och brännbart - skulle en kvinna i statlig tjänst få behålla sitt arbete om hon ingick äktenskap?  ABKF framhöll att om endast ogifta kvinnor fick lov att inneha tjänst, skulle detta leda till att färre kvinnor med akademiska yrken vågade gifta sig och skaffa barn, eller tvärtom, till att de stannade hemma och lät en dyrbar utbildning rinna ut i sanden, eller också till att de i stället sökte sig till privata arbetsgivare. Under alla omständigheter skulle staten stå som förlorare. En attitydförändring kom 1935. Därmed vågade t.ex. min mamma och min svärmor, båda lundastudentskor under 30- och 40-talen, eklatera sina respektive förlovningar och så småningom gifta sig, utan att riskera sina lärartjänster. Men helt oproblematiskt var detta inte i praktiken. Min svärmor kunde t.ex. i anständighetens namn inte inneha en tjänst på samma skola som sin make, hävdade dennes rektor. Samma princip lär ha varit aktuell på olika arbetsplatser ännu in på 1960-talet. Min mamma fick ett drygt dubbelarbete som lärare och prästfru. Att avstå från arbetet som prästfru var inte att tänka på, och lämna sin lärargärning ville hon inte.
     När Studentskegården invigdes 1937 var det naturligt att man vid ett kretsmöte den hösten hade visning av huset. Året dessförinnan hade arkitekten Ingeborg Wærn-Bugge, som just höll på med inredningen av Studentskegården, presenterat sina idéer vid ett annat kretsmöte, betitlat ”Den självförsörjandes bostadsproblem”. 1938 var det dags för ett samarrangemang mellan LKS och Skånekretsen, när FK Alva Myrdal talade om ”Befolkningsfrågans framtid”. Vårterminen 1939 stannade Barbro Alving till i Lund och berättade om sitt uppdrag som krigskorrespondent i Spanien och Tjeckien.
     Höstterminen 1939 stod Skånekretsen som värd för en internationell mottagning. International Federation of University Women (IFUW), som bildats 1919 och till vilken ABKF anslutit sig, skulle nämligen hålla världskongress i Stockholm. Man skulle bland annat, med en diplomatisk formulering, diskutera ”den inrikespolitiska utvecklingen i vissa länder och den därmed sammanhängande flyktingfrågan”, i klartext mottagandet av judiska universitetskvinnor som flydde undan nazismen. Den 3-4 augusti 1939 anlände 30 delegater på genomresa till ett regnigt Lund och togs emot av Skånekretsens ordförande Asta Kihlbom. De flesta av delegaterna inkvarterades på Studentskegården, och Lunds Dagblad fick en intervju i biblioteket med IFUWs president, doktor Stanislawska Adamowicz. Programmet omfattade tébjudning i salongen på Studentskegården, rundvandring på Universitetet, lunch på Kulturhistoriska föreningens friluftsmuseum i Östarp och té hos friherrinnan Henriette Coyet på Torup, en annan av de drivande krafterna bakom Studentskegården. 
     Té, ja Det är värt några extra ord. De kvinnliga studenternas liv tycks, då som nu, ha varit fyllt av té och tébjudningar. Té var en förhållandevis billig och lättlagad men ändå respektabel dryck, förknippad med avkoppling och kamratskap. På Studentskegården iordningställdes faktiskt på varje våning ett särskilt tekök med tillhörande sällskapsrum, för att de ständiga tébjudningarna inte skulle kollidera med den vanliga matlagningen i köken. De manliga studenternas förfallna växlar och sena punsch- och groggnätter var ljusår borta. Studentskorna diskuterade och drack té. Framtiden verkade lovande, även om ekonomin var usel och de politiska skeendena ute i Europa gav anledning till oro.
     Och kriget kom. Bara några veckor efter IFUWs kongress i Stockholm stod världen i brand. Nästa år, när tyskarna gick in i Köpenhamn och edilen måste skaffa mörkläggningsgardiner till Studentskegården, kom hotet farligt nära. ABKF bildade en fond för för hjälp till flyktingar undan nazism och fascism och Karin Kock, som blivit första vice president i IFUW, försökte desperat och med växlande framgång inhämta upplysningar om de polska medlemmarna, däribland Stanislawska Adamowicz i Warszawa. Centrum för verksamheten var IFUWs lokaler i London, Crosby Hall, dit nyheter och hälsningar från kvinnliga akademiker i de ockuperade och krigsdrabbade länderna sipprade in och ut via neutrala länder. Efter fredsslutet kunde IFUW åter verka fritt och ett councilmöte ägde rum i Stockholm 1945, med representanter från en lång rad länder. Nästa år kunde man i London hålla ett councilmöte i återföreningens tecken med Karin Kock och Alva Myrdal som svenska deltagare. Ett nytt Europa skulle byggas upp i demokratins tecken.
     Akademiskt bildade kvinnors förening kom 1947 att byta namn till Kvinnliga akademikers förening (KAF).Namnet hade för övrigt mött kritik redan vid det konstituerande sammanträdet 1904 och Anna Munck-Falk skrev ett dråpligt remissvar på vers för Skånekretsens räkning till Centralstyrelsen när namnändringen var på gång. Två år senare avled Karolina Widerström och testamenterade sin kvarlåtenskap till föreningen. Hennes våning på Fleminggatan i Stockholm är fortfarande hjärtpunkten för Kvinnliga akademikers förening. 
     Striden för akademiskt utbildade kvinnors rätt till arbete på lika villkor med män kröntes med slutlig framgång 1958, då kvinnor även fick tillträde till prästtjänster. Det förtjänar att nämnas att professor och senare biskop Edvard Rodhe i Lund redan omkring 1920 ansåg att kvinnor skulle kunna prästvigas och att den teologiska fakulteten på det hela taget instämde med honom. Hans dotter, FD Eva Lundquist, gissar att detta kunde bero på positivt inflytande från t.ex. en kvinna som Lydia Wahlström. 
      Efter 1958 kom kampen inte så mycket att gälla tillgång till arbete och statliga tjänster utan snarare bättre möjligheter att klara av arbete, hem och familj samtidigt, ett förhållande som inte var unikt för kvinnliga akademiker. Ett gammalt problem har emellertid vaknat till liv igen på senare tid, nämligen principen om lika lön för lika arbete. Likalönsprincipen genomfördes i lag redan 1939 inom civil statsförvaltning, men uttrycket ”lika arbete” kunde ge utrymme för många tolkningar och kan så fortfarande. Den på senare år införda individuella lönesättningen har statistiskt sett visat sig missgynna kvinnor. Det är inte för inte som man nu myntat den ironiska aforismen ”Högre lön? Byt kön!” Att uppnå ”lika arbete” har inte heller visat sig vara självklart, trots hög meritering. Forskartjänster och professurer besätts fortfarande huvudsakligen av män. Sveriges och Europas första kvinnliga universitetsrektor, professorn i handelsrätt Boel Flodgren i Lund, medlem av Skånekretsen, konstaterade 2002, under det sista året av sitt decennium som rektor, att så länge strukturen är manlig hålls kvinnorna utanför. De ord Hilma Borelius fader fällde 1867 om det manliga könets överlägsenhet på arbetsmarknaden äger fortfarande sin tillämpning och Kvinnliga akademikers förening har ännu inte spelat ut sin roll som stödjande nätverk.

 

Summary in English - Learned Women in Lund

In 1904, a hundred years ago, the Swedish Association of University Women (ABKF, later KAF) was founded. The southern branch of ABKF came into being in 1934, and among its members were several interesting women, many of them former members of Lund Women Students´Association (LKS). The first woman to pursue academic studies at Lund University was Hedda Andersson at the Faculty of Medicine. Other pioneers were Dr. Hilma Borelius, the first woman to obtain a Ph.D. at Lund University in1909, and Louise Petrén, who took her Ph.D. in mathematics in 1911. The remarkable six Lundh sisters were also early academic achievers. Later on Dr. Asta Kihlbom, the organizer of the branch, was the primus motor behind the women students´ home “Studentskegården”. The  historian Dr. Greta Wieselgren from Lund published “The High Threshold” in 1969, an important documentation of the tough fight put up by ABKF/KAF for equal opportunities with men. Distinguished members in later years have been the first woman professor of Lund University, Dr. Birgitta Odén, and the first Swedish, and European, woman University Vice Chancellor, Dr. Boel Flodgren. The southern branch still gathers university women from different occupations for lectures and discussions. Today women’s possibilities to get promoted to university posts and to get as handsomely paid as men is an issue once more, and a network for support is still needed. 

© Universitetsbiblioteket i Lund   Postadress: Box 3, 221 00 LUND  Tel.: 046-222 9190 Fax: 046-222 42 43 
Utställningsansvarig: Björn Dal,  webbdesign: Lars-Göran Klang                                     
till startsida