Röster från Ravensbrück

Den polske lektorn vid Lunds universitet, Zygmunt Łakociński (1905-1987) tjänstgjorde som tolk då fångarna anlände. Łakociński tog tillsammans med den välkände historikern Sture Bolin initiativet till att bilda en arbetsgrupp som skulle dokumentera de f.d. koncentrationslägerfångarnas upplevelser.

Svenska staten finansierade denna verksamhet. Projektet som fick namnet Utrikespolitiska institutets polska arbetsgrupp i Lund påbörjades i oktober 1945. Arbetet utfördes av en polsk grupp ledd av Łakociński själv. Sture Bolin drog upp riktlinjer för hur arbetet och intervjuundersökningarna skulle genomföras under det att Łakociński var arbetsledare för de polska intervjuledarna och tog hand om vittnesprotokollen när projektet var klart. Intervjuarna, nio till antalet, åkte runt i de olika lägren dit de f.d. fångarna skickats och försökte övertala människor att vittna. Inte alla ville. Djupintervjuerna, som ibland kunde ta en hel vecka, gjordes alla inom ett år efter ankomsten till Sverige. I november 1946 upphörde det svenska finansiella stödet och arbetsgruppen upplöstes.

Efter baltutlämningen och det kalla krigets början blev Łakociński orolig över vittnesprotokollens fortsatta existens i Sverige. 1948 kontaktade han Hoover Institution vid Stanford University i USA för att undersöka möjligheten att deponera protokollen där. En överenskommelse fattades om en deposition på 25 år, och i januari 1949 skeppades vittnesprotokollen över Atlanten. 1972 tog Łakociński åter kontakt med Hoover Institution och önskade få det deponerade materialet åter till Sverige, vilket också skedde. Arkivet deponerades på Universitetsbiblioteket i Lund, en deposition som Łakocińskis bröstarvingar lät övergå i gåva år 2004.

Intervjuerna gjordes för att upplysa kommande generationer om vad som hade hänt, för att det inte skulle hända igen. Tidpunkten för detta arbete är viktig. Inget annat land i Europa satte vid denna tid igång med en liknande dokumentation. Łakocińskis arbete är därför unikt.